Min närmsta framtid är otroligt osäker!
Börjar känna mig riktigt trött och slut i hela kroppen. Orkar knappt ta mig upp på morgonen när klockan ringer. Jag har väl aldrig riktigt varit en sån där morgonmänniska men jag har heller aldrig haft några större problem med att ta mig upp när klockan ringer. Jag är extremt plikttrogen och har jag något inbokat så går jag upp så fort larmet på telefonen sätter igång!
Men just nu är jag helt slut i kroppen rent fysiskt sätt, allt på grund av att jag egentligen är slutkörd psykiskt... Precis som många andra så står jag inför en väldigt oviss framtid, allt p.g.a. rådande Corona kris. Som ni vet så har jag verkligen undvikit ämnet Corona, som jag nämnt tidigare tycker jag att det redan skrivs alldeles för mycket kring det och jag vill försöka fokusera mer på allt positivt som händer.
Men nu är det alltså ett faktum jag inte längre kan blunda för. Det börjar äta upp mig och det börjar märkas! Jag är otroligt trött, trött i kroppen, helt energilös stundvis och jag känner att huvudet inte hänger med som vanligt alla gånger... Jag får anstränga mig för att vara mitt vanliga pigga och glada jag och för att andra i min omgivning inte ska påverkas av mitt mående som nu mer eller mindre börjat bli en del av min vardag.
Sedan Corona bröt ut har mitt jobb hamnat lite i riskzonen. Kanske inte långsiktigt men den kommande år iallafall. Ni som känner mig vet att jag mer eller mindre lever för mitt jobb. Jag verkligen på riktigt, uppriktigt, från botten av mitt hjärta, älskar mitt jobb! Jag jobbar med att utbilda människor med drömmar och visioner och framförallt en tydlig målbild som jag delar med dom, att dom ska få arbete direkt efter avslutad utbildning. Jag har aldrig drömt om att arbeta som lärare och faktum är att jag kände mig lite motstridig och kluven när jag för ca 10 år sedan fick förfrågan om att börja undervisa andra.
Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet, från första stund när jag väl tog steget och testade, så visste jag att detta var jobbet för mig! Här hörde jag hemma! Att få möjlighet att utnyttja alla mina pedagogiska sidor och att få möjligheten till att vara en bidragande faktor till andra människor framgång, WOW, att jobba fick precis en helt ny innebörd för mig! Helt plötsligt var jag inte fokuserad på att gå till jobbet för att ha råd att ställa mat på bordet och ha tak över huvudet. Ja, självklart är det en jätteviktig faktor för mig, men jobbet gav mig så mycket mer än så tillbaka. Jag växte otroligt mycket som person och jag fick varje dag se andra människor växa och vara en stor del i deras utveckling.
Jag är så troligt tacksam för den möjligheten som gavs till mig och jag vill inget hellre än att detta ska få leva vidare och att utbildningen ska få finnas kvar. Men tyvärr ställer Corona situationen till det för oss. Eftersom att vi är en yrkesutbildning så blir det mer eller mindre omöjligt för oss att bedriva verksamheten på distans. Det blir som ni säkert förstår omöjligt att sitta hemma och svetsa i vardagsrummet... Vi har därför under den här våren fått arbeta dubbelt så mycket för att på så sätt kunna dela in klassen i mindre grupper för att minska smittspridning.
Jag måste säga att det har fungerat väldigt bra, vi har varken haft sjukdomsfall bland elever eller lärare och alla är väldigt glada och tacksamma över att vi kunnat få arbeta på detta sätt!
Dessvärre är det såklart inte hållbart, lärarkostnaderna dubblas men det ges inga mer intäkter. Så utbildningens närmsta framtid ligger helt i händerna på vilket beslut som fattas kring höstens utbildning för vuxna som läser yrkesutbildningar. Blir det fortsatt rekommendation för distans blir vi nog tvungna att stänga ner, om så endast tillfälligt, så stänger vi ändå ner ett helt år eftersom vi har kurs starter i augusti.
Jag har levt X antal månader med vetskapen kring detta och det är det som nu börjar sätta sina spår hos mig. Jag har aldrig riktigt tänkt på det tidigare, att något som ligger och trycker psykiskt kan sätta så djupa spår fysiskt...
Jag håller verkligen både tummar och tår och hoppas innerligt på att vi kan få återgå till normal verksamhet i höst och vår utbildning får leva vidare, inte bara för min skull, framförallt för elevernas skull! Jag vet vilken enorm skillnad den här utbildningen gör för våra elever och jag skulle bli så ledsen om den möjligheten togs ifrån våra kommande elever som sökt till höstens kursstart!
Dock finns det inte så mycket mer jag kan göra än att just hoppas på det bästa! Så just nu försöker jag koppla bort tankarna från detta så mycket som det går och bara fokusera på att göra mitt jobb så bra som jag möjligen kan och all ledig tid läggs på hojåkningen! Hojåkning kan ju vara bland den bästa tänkbara terapin man kan syssla med! Man kopplar verkligen bort allt runtomkring och man får vara bara "här och nu" för en stund, det är underbart!
På tal om hojåkning så hämtar jag förresten hem min nya KTM Duke 790 på fredag nästa vecka som jag ska få låna av KTM ett par månader :) Gissa om jag är taggad!!! Ni ser, det finns alltid något att glädjas åt, jag ska försöka komma ihåg det nu och fortsätta hoppas på det bästa!
Hoppas ni alla mår bra och kom ihåg att ta hand om varandra! Jag tänker på er! <3
Puss & Kram
/Jennie