Åldersfunderingar...

Jag har lååångt ifrån nojja över min ålder, jag trivs otroligt bra med att jag snart fyller 36 år. Men jag har mycket funderingar... Jag tittar runtomkring mig och märker att jag är "annorlunda". Jag verkar inte tänka som dom flesta andra, inte ha samma värderingar eller drömmar. 

Jag blir som sagt snart 36 år, jag har inga barn och ärligt talat vet jag inte om jag kanske någonsin vill ha det. Ibland kan det nästan kännas som att det är något fel på mig. Det kan kännas som att man blir dömd av andra för att man överväger ett liv utan barn. Även om det inte påverkar mig överdrivet mycket så väcker det mycket tankar och funderingar hos mig...

Jag funderar mycket över hur jag kunde bli så annorlunda. Det är ju inte som så att jag inte gillar barn. Jag har bara aldrig känt mig redo. Åh visst, många säger att redo kanske man aldrig känner sig, det blir man när det väl är dags...

Men för mig handlar det mer om att jag väldigt tydligt kan känna mig "o-redo", alltså jag känner raka motsatsen till att vara redo. Många säger att man är egoistisk när man tänker så. Men jag kan någonstans tycka motsatsen. Jag tycket att det är självinsikt att kunna göra det valet och säga, att nej inte nu.

Men när jag förklarar att det finns så mycket mer jag vill uträtta, då återkommer ofta kommentarer om att man är egoistisk, Själv står jag fortfarande fast vid att det är motsatsen, jag tycker inte att man ska skaffa barn bara för att. Jag tycker att ett barn förtjänar 100% av det du kan ge och så länge jag inte känner mig redo för det då känner jag mig inte redo för barn.

Det blir många "men" nu i detta inlägg. För en annan sak jag ofta får höra är, "Men när du blir gammal då? Ska du sitta där själv?" Alltså va, jag blir nästa full i skratt. Det kan väl ändå inte vara rätt anledning att skaffa barn, för att man ska ha någon som finns där när man blir gammal??? 

Jag har en nära bekant i mitt liv, en äldre dam som lever utan barn. Men handen på mitt hjärta kan jag ärligt säga att hon är en av dom mest harmoniska och glada/lyckliga människor jag träffat. Jag har frågat henne också, rakt på sak, hur hon tänker och känner kring sitt liv utan barn och framförallt kring det faktum att hon åldras utan barn.

För henne var det en självklarhet att leva utan egna barn. Barn har funnits och finns i hennes liv än idag ändå via släkt och vänner. Hon själv har alltid haft djur och dom har varit och är hennes barn. Hon har ägnat sitt liv åt att hjälpa andra. Precis som jag har hon arbetat som lärare och kanske är det även en sak som gör livet utan egna barn lättare. Vi båda har möjligheten via våra jobb att hjälpa så många människor, finnas där för dom och se deras utveckling... 

Jag säger ofta att även fast alla mina elever är vuxna så är dom som mina barn ur det perspektiv att jag alltid ser till deras bästa, vill dom väl och gör allt för att dom ska utvecklas och lyckas nå sina drömmar och mål.

Vem vet jag kanske vaknar en dag snart och mina moderskänslor totalt har kickat in, men fram tills dess tänker jag inte skaffa barn bara för att samhället förväntar sig det av mig...

Även om vi bortser från barnfrågan så kvarstår så många andra tankar och funderingar hos mig... Mina intressen och hobbys, allt jag gör verkar skilja sig så mycket från andra i min ålder och jag är långt ifrån färdig och har inga planer på att sluta med det jag gör. Tvärtom så vill jag kunna åka cross och köra FMX hela livet. 

Jag önskar jag var bättre på att pyssla i hemmet och vara den där tjejen som alltid städar och fixar. Eller alltså egentligen är jag henne också, jag älskar inredning och ha fint runt omkring mig, men det är väl mer som så att tiden inte räcker till allt och då prioriterar jag mina aktiviteter. Det är väl där jag skiljer mig från många andra som istället lägger sina intressen åt sidan för att leva "vuxen livet"...

Gaaah, jag vet inte och jag vet inte varför jag "snöat in" mig så mycket på detta. Att vara annorlunda berör mig i allmänhet inte alls. Men av någon anledning så har jag börjat fundera mycket kring "varför" jag är så annorlunda....

Vet inte riktigt vart jag ville komma med detta inlägg, antar att jag bara ville skriva av mig lite... Väldigt glad är jag iallafall över en ny vänskap i mitt liv. Lärt känna en tjej som är lika gammal som mig och nästintill en kopia av mig när det kommer till hur vi tänker rörande vår ålder och våra intressen. Kanske är det därför jag börjat fundera så mycket nu, för jag insåg hur härligt det var att ha någon som påminde om mig själv på det planet. Kanske har det påverkat mig omedvetet att jag inte haft någon att bolla mina tankar och funderingar med där jag känt att jag blivit 100% förstådd...

Oavsett så önskar jag er världens mysigaste dag och jag hoppas att ni alla följer era hjärtan och lever era liv precis så som ni önskar, å glöm inte att ta hand om varandra också! <3

Puss & Kram
/Jennie